The only way is through

Gårdagen sög rätt hårt, jag låg mest i fosterställning och sov efter min lunch med Sara.

På kvällen startade jag med att fråga Robin om han kunde diska vilkt ledde till att han blev sur (wtf, vem diskar annars?) och jag blev helt nedslagen. Jäkla hormoner, det hjälper inte att jag trappat ned 25 mg på sömnmedicinen och det får mig att konstant ha ångest.

Kvällen tog en oväntad glad vändning när jag mötte upp Amanda för att äta middag på Olearys. Jag tycker verkligen om henne, hon har samma humor som jag och dessutom är hon lätt att prata med. Iallafall ringde syrran mitt i maten och efter andra gången så svarade jag och det visade sig att hon var på akuten (man ba, dåligt samvete för jag suckade och inte ville svara mitt i maten). Ringde pappa eftersom han är det enda i familjen med bil så han är det självutnämnde sjukvårdaren/chauffören.

Det visade sig att han och min farbror var hos farmor som mådde lika dåligt som Klara så dom var tvungna att först se till att läget var under kontroll där.

Idag är det ingen bra dag, men jag har förhoppningar att det kan ändras för det är fint väder och jag ska till Ikea.

Nåväl, klagokören is out