The only way is through

Jag vet att jag kommer må bra imorgon, för då kommer jag (antagligen) påbörja nåt av mina projekt här hemma.

Det är så sjukt att jag kan må bra och så av en elak kommentar, en blick eller fel ordval så går jag sönder.

Sen sys jag ihop, jag glömmer att jag gårdagen innan ville fly fältet och aldrig mer se tillbaka och så får jag tillbaka all energi och ork. Det kanske är såhär en "normal" människa hanterar saker?

På ett år har jag fått mer energi och kraft än jag haft under hela min livstid. Jag är inte längre rädd att det sjuka inom mig ska döda allt bra. Men det är klart det gör ont när människor sårar och särskilt när dom inte ens inser det.. Det gör så fruktasvärt ont att det blir tomt och allt känns crappy.

Det värsta är nog att jag imorgon kommer vara glad igen. Var försvinner alla jobbiga känslor egentligen?
så konstigt och så jäkla bipolär varning på mig alltså haha nej nu gör jag mig en skål grekisk yoghurt med bär och massoooor av honung på..Mmm