Alla skärvor av än gång ståtliga skapelser, alla kantstötta ensliga, skeppsbrutna varelser. Ni är de jag är dömda att älska. Ingen kan plocka upp er, det finns ingen helande bit och det är än långt till land.
Men dock förbannat så älskar jag er.
Annorlunda kärlek är svår kärlek. Att bli älskad av en kopp utan öra.. Är det riktig kärlek? Kan en halv människa älska med hela sitt hjärta?
