Huden blir nästan genomskinlig och vit. Blodådrorna är besynnerligt blåa och nästan på gränsen att tränga sig igenom skinnet för att påminna mig om hur bräcklig en kropp är.

Jag blir lätt som en fjäder och samtidigt tung som bly. Revben och kotor sticker ut vackert vulgära och mina annars rätt runda kinder ser utmärglade ut. De mörka ringarna runt ögonen matchar med det trassliga och platta håret.

Min kropp är bra att ha för det skriker ut vad som behövs och vägrar gömma sig bakom en fasad. Den visar mina innersta  tankar då min mun inte orkar forma bokstäver till ord och sedan meningar.