På mindre än tre dagar har jag hört två olika personer i olika åldrar, på helt olika platser säga till mig att dom inte vill leva längre. Hjälplöshet och frustration över att jag inget kan göra. Bara krama om, försöka genomborra dem med värmande ord och tankar som kommer från det innersta i mitt hjärta fast jag vet att hur mycket jag än försöker så spelar det ingen roll. Blickarna är redan döda och jag måste tillsluta vända mig om och gå. Jag har ju mitt liv och jag har fått lära mig att bry mig lagom. Inte uppslukas.
Om några dagar kommer dom orden ha runnit av mig och deras smärta kommer inte längre ha någon makt över mig. Det fina och vackra i mitt liv, som blev det fula och kantstötta kommer åter igen lysa medans deras värld fortsätter att vara färgad grå.
