Tisdag kväll
Under loppet av 12 månader så har jag gått ur min depression. Jag har växt till att bli en egen människa med egen viljekraft och som inte längre står lutad mot någon eller nåt. Jag har skrattat, skrikit och gråtit men hela tiden tagit mig framåt. Många tunga beslut har fått göras. Många vänner har försvunnit, andra har jag medvetet tagit bort - nya bekantskaper har gjorts, kärlek har varit en röd tråd i allt.
Jag har fått tillbaka tron på människor, jag vågar känna igen (mer och mer för var dag) men det viktigaste är att under dessa 12 månader så har jag ALLTID satt mig själv först!
Jag har fortfarande ett kaos runtom mig och jag tror inte mitt liv kommer vara som en normal Svenssons, och tur är väl det? Skillnaden från då och nu är att jag inte bär min släkts problem på axlarna, jag ger inte mina vänner mitt syre, jag gör mig inte osynlig för min familj och jag straffar inte mig själv för att världen är orättvis.
Så förlåt men jag mår bra och jag tänker fortsätta att vara det till varje pris.
