Satt nyligen och tänkte på psykiatrin som ständigt vill diagnotisera alla, jag har säkerligen nån ångest diagnos, men hur mycket nytta gör den på papper och hur hjälper den mig att leva bättre?
Om jag ändå inte tänker ta emot ångestmedicin, varför ska dom då utreda mig? Dom vet redan vad jag behöver, JAG vet redan vad jag behöver.

Jag är rädd för att få en diagnos för jag har sett hur människor gömmer sig bakom deras.

Jag vägrar få ett dåligt liv, jag måste ha levt!

En kvinna sa en gång till mig; "Det som utmärker dig är att du alltid tagit den långa vägen"

Men är "den långa vägen" den rätta? Man kanske ska ta genvägar ibland, som att ta medicin för att må bätte, eller att ge upp ibland.. Jag vet inte, men jag fortsätter sätta en fot efter den andra och ha tillit till mitt universum