När man efter ett liv av fumlande i mörker, kommer till klarhet så inser man också sin styrka.

Man inser att ingen kan knäcka dig utom dig själv och din inställning till ditt liv.

Att vara känslig är inte samma sak som att vara svag, snarare motsattsen. Att våga visa känslor är modigt, speciellt om du blivit sårad och ändå väljer att inte stänga av.

Jag ser inte längre ett träd, ett hus, en väg - jag ser fågeln som kurra ihop sig på en pinne, jag ser att en gubbe står på sin balkong och röker och att på vägen skuttar två skolflickor hand i hand.

Ibland är det svart, men jag ser också grått och vitt och om jag har tur, alla andra vackra färger som finns.

Fortfarande är jag den neurotiska, förvirrade 20 åringen, skillnaden är nog att jag älskar mina brister lika mycket som allt annat med mig. Jag duger gott och  väl.