Mellanrum
Kategori: Vardagslivet
" I väntrummet på S:t Lars är vi jämllika. Människor, varken mer eller mindre. I psykakutens milt välkomnande ljus finns inga titlar. Fyllbultar och docenter, hemlös, förgråtna tonåringsbrudar, uppgivna medelsålderskrisar och stinkande gubbar. Där sitter vi i trådslitna fåtöljer.
"Personalen är flink på S:t Lars. De är snabbt plats, för bort den olycklige, ger lämplige lugnande medicin och lägger honom eller henne i undersköterskerum i väntan på läkare.
Vi andra sitter kvar som om inget har hänt."
"Vi kan höra skriken, ångestskriken bakom de stängda dörrarna. Ljudet från personalens raska fötter, doften av kaffe från personalrummet, skratt som tränger ut från sköterskornas expedition, en telefon ringer. Och så skriken från de stängda dörrarna. De tysta öronbedövade skriken i väntrummet på St:Lars och det förfäliga skriken i mitt bröst som jag är rädd för att släppa ut och undrar vilken värld jag tillhör"
ANN HEBERLEINS BOK, DOCK VAR HON VÄLDIGT SJUK NÄR DETTA SKREV. ENDOCK!
