Jag har tagit mig hem nu, saknat familjen massor!
William är på HLR kurs vilket är bra för jag är ett hemskt sällskap..
Skulle egentligen fira barndomsvännen min som sagt, men med det här hjärtat ska jag nog inte göra mer än att försöka rucka tillbaka mig själv på rätt väg.
Jäklarns vad jag önskar att jag var "normal" ibland, det gör ont att ingen fattar grejen mer än de som är 25 år äldre och vet hur det är.. Igår pratade jag med S på jobbet, det gav mig massor av stolthet och lugn och idag när jag ringde mamma och var ledsen så förstod hon exakt hur det var och fick mig att må bättre. Tacksam, det värmer verkligen