Det kändes som jag kommit fram till en större sanning och jag inser verkligen hur fucked jag egentligen borde vara men att jag, på nåt mirakulöst sätt lyckats undvika än så länge. Mycket av det jag borde bearbetat ligger kvar, orört och som bara bubblade upp idag. Det kändes inte jobbig, snarare som att jag väntat på att få hantera det så jag kan "gå vidare".

Det är vissa saker som kommer upp i mitt huvud.

Det första är att jag har en i min släkt som hamnade där jag (enligt mig själv) borde hamnat. Skuld över att det inte är jag som är i den sörjan. Önskar jag kunde ta hennes plats för hon är världens finaste, snällaste själ som finns och hon förtjänar inte den här skiten även fast hon kämpat på och har gjort värdlens framsteg!

Sen början man fundera på hur det är med sina gamla kompisar, ex och förebilder och det skrämmer mig att de mycket väl kan vara någon som kolat utan att jag vet.

Sen är det såklart oron över att jag kan hamna fel ingen, ja menar jag dricker ju? inte så ofta men jag gör det och jag vet till 100% att mina vänner aldrig skulle märka ifall det går överstyr, inte för att det gör det men utifall att. Det är inte drickan i sig som jag är rädd för, utan för vad det kan bidra till.

Nojan själv, jag vet, men vill verkligen vara lycklig!

Det värsta är nog att jag har sån jääävla ångest över hur jag behandlade min familj när jag hade det svårt, det hugger i hjärtat.. verkligen! Antar det är bra för det betyder ju att jag känner saker och det där babblet, men jag vet inte hur jag ska "make it up to them". Känns som vi har missat mycket i våran relation till varandra.

Var tvungen att lätta mitt hjärta