Ja, det kunde gå åt helvete..


När man ligger ensam instängd i ett rum i åtta timmar, med lånekläder på sig och inget annat att göra än att stirra upp i taket- då börjar tankarna snurra.
Man tänker att man ska bryta mönstret , flytta eller kanske bara börja träna.
Helt stilla ligger du där, och allt verkar falla på plats.
Men så låser de upp dörren och plötsligt försvinner dina tankar bort och allt du bryr dig om är att allt ska bli som vanligt. Till de nära och kära lovar du saker, som du kanske för stunden tror på.
Men nåt har förändrats, dina "sista chanser" är snart slut och tiden börjar bli knapp, snart måste du förändras.
Snart kommer det där instängda rummet bli det enda du ser, om inte drastiska åtgärder tas.