Idag såg jag filmen "Mio" som jag velat se hur länge som helst, och den var precis som jag trodde; gripande & man kunde känna igen det mesta. Det bränner verkligen till i hjärtat och minnen dyker upp, och jag börjar fråga mig hur det är med alla som jag lämnade bakom mig.. Om det klarar livet utan att stoppa i sig preparat och vara så självdestruktiva.
Dom flesta lever väl vidare som vandrande lik, skiter i allt och alla, har bara minnen av dom bra tiderna kvar
Jag är så otroligt glad över att jag valde min väg, och har stått på mig även om jag ibland ramlat ner i diket.
Jag har alltid rest mig upp, alltid kämpat vidare och vägrat ge upp på mig själv även om jag velat.
Man blir så otroligt tacksam över dom nära och kära man har, att dom aldrig slutat tro på än, även om det måste vart svårt. Så det här var lite tack till er!