The only way is through

Goddag, har haft det fullt upp så jag har inte vart inne på datorn förens nu.
Igår var jag och Frida hemma hos Benja och umgicks, kom väl hem runt 6-tiden på morgonen vilket inte uppskattades av mami&papi :P
Klockan elva på morgonen ringer Ells och väcker mig, hade helt glömt att klockan ett skulle jag demonstrera mot massakern i Gaza.
Hela kroppen gjorde motstånd vill jag lova, varenda centimeter av mig ville lägga mig ned för att aldrig nånsin gå upp.
Men jag gick ändå ut i det grådaskiga stockholm och åkte till sergels torg.
Det var två talare där som jag verkligen gillade, ena fick mig faktist att nästan börja gråta! Dom var sådär upprörda och man såg att dom verkligen brann för att förändra situationen i Gaza, att dom faktist brydde sig. Det gav mig och säkert många andra lite känsla av hopp.
När själva "marschen" starta valde jag att gå med " Revolution" mest för Ells skull för hon aldrig hade vart och demonstrerat (och det är ju mest ljud vi organiserade grupper) hon tyckte det var riktigt spännande och skrek på rätt bra.
"Revolution" kom med lite för mkt propaganda efter ett tag så det blev lite stelt och jobbigt läge för mig då jag inte gillar att dom är så himla extrem komunister.. Men som en talare sa
  - idag är vi varken röda, blåa, svenskar eller araber. Idag är vi Gaza.