Vinden som viner i de hål där hjärtan förut var, saknaden av den person som stod dig närmast hjärtat.
Så kom ännu en sådan dag som ibland tränger sig på..
Jag vaknade i morse av att jag frös, och även fast de var 12 månader sedan jag sist låg intill S så av någon konstig anledning sträckte jag mig efter honom.
De kanske beror på att jag av någon dum anledning som jag glöm bort skrev "öppen förhållande" på facebook, gissa om jag fick kommentarer på det.
Jag ville bara skriva "öppet förhållande" för att påminna mig själv om att han alltid kommer vara min pojke, och att jag kommer alltid ge honom en sista chans?
Gud, jag vet inte vad jag håller på med, jag vet bara att ju längre han är borta, desto mer kommer jag bara ihåg allt bra och allt de jobbiga har jag helt förträngt.

If he makes you happy, then why are you crying?